artjournal

solkatt, kvinna i bizarr klänning och ett mörkt moln av noshörning.

Tecknad dels med nervös hand i skolkorridor och dels med och i frid - i varmt smulpaj-café.

Och snart har jag prov i både Buddhism och Kristendom.

trögLori looove.

Suzi Blu, min stora inspiration använder sig av det uttrycket ( inte just "kitty" då, kanske.) men till mycket annat."giving the love, liksom, "feeling the love", eller bara för att hylla sin inspiration.
 Jag är inte säker, och jag bryr mig inte så jättemycket för att jag tycker att uttrycket är så jäkla bra att jag själv använder mig av det till det som inspirerar och som jag vill ge en massa kärlek till.
yes.
Love.

Har du svårt för kitsch och magenta?
Ja?
Då bör du klicka dig härifrån.

Jag har ett behov av att få vara ensam, för mig själv, i perioder.

Detta är någonting som inte alltid är helt lätt att förstå för folk omkring mig... jag har dock lärt mig under senare år (tyvärr lite för sent, på vissa vis.), att berätta det för nära och kära, så att de inte blir ledsna, eller känner sig övergivna, när jag "försvinner".
Så jag gjorde en sida om behovet att få vara för sig själv, och att det är viktigt att man observerar det i sig själv, och respekterar det.


 Frid.

Det Artjournal-uppslag som jag kommer att visa här kanske inte är det mest estetiskt tilltalande, men det var kul att göra.
Jag gav mig själv uppdraget att försöka sammanfatta min relation till en av de viktigaste männsikorna i mitt liv, med bara några spridda ord., och så stämplade jag snöflingor i guld över dem.

På detta lade jag den utklippta grenen, och så smetade jag svart färg över hela sidan ( förutom den del som låg under gren-mallen, såklart.) sedan (innan färgen hann torka) drog jag av mallen och lade den, med den svarta akrylen nedåt,  på sidan mitt emot.  Jag gillade den svarta kladdiga effekten.
Ja, och så skrapade jag lite med spateln såklart.

.

OK...
Här kommer den långa, Lååååååånga, förklaringen, håll i dig.

 Jag har alltid älskat att vara kreativ.

 Jag har tecknat, målat, lekt med lera och papier maché, broderat med pärlor och så vidare... men efter ett tag har jag alltid "stelnat", blivit bekväm med det som jag känner att jag kan, och alltid dragit mig för att utforska nya delar av samma område.
...Kanske i rädsla för att inte prestera, inte vara bra nog, och därmed bryta av min egna uppfattning av mig själv som en kreativt lagd person.

Jag blev rädd och stel, helt enkelt.
Det slutade med att jag som främsta uttrycksmedel använde en penna på papper, inte särskilt färglatt, jag medger.
(Och jag älskar färgrikedom... så, nej, jag var inte helt nöjd.)
Dessutom var jag hård mot mig själv.
Om jag hade tecknat något, eller knådat något, eller målat något som inte föll folk på läppen, så blev jag nästan knäckt.
Jag listade ut vad majoriteten brukade gilla och kom fram till följande:

• det ska ligga "rätt i tiden"
• det ska vara figurativt
• folk ska snabbt och lätt kunna identifiera vad som har blivit målat, men helst inte hur
• färglära, färglära, färglära.
• konst är matematik i grunden.

Så, med kritiska ögon tecknade jag, och blev allt mer stel, ju mer jag syftade och ansträngde mig för att hålla mig på rätt
sida om fysikens lagar, anatomins bestämmelser och perspektivets pekpinnar.
Det jag inte klarade av kritiserade jag, jag var helt enkelt lite sämre om folk inte gillade det jag gjorde.

Så jag höll mig till min stela lilla smala stig och avslutade nästan aldrig någonting som jag påbörjat, eftersom själva skaparglädjen snabbt blev kvävd i krav och egna förväntningar.

Jag insåg ju att detta var ett problem, så jag började med små tandlösa utmaningar till mig själv, som, iallafall DÅ
var väldigt effektiva. 
En utmaning kunde vara, exempelvis: "Gör en skiss på 2 minuters tid. Teckna den med spritpenna. "
( så att jag inte kunde sudda ut någonting och ändra och finslipa.)
Ja, du förstår.

Så satt jag och slösurfade efter inspiration en vacker dag. ...och stötte sålunda på en youtube video av suzi blu ...
NU kan vi prata om utmaning.
Jag ryggade tillbaka över vad jag först ansåg vara helt vild konst.
Jag drog förfärat efter andan när hon, utan synlig betänklighet, formligen attackerade vitt papper med lager på lager av helt olika färger.  Hur hon klippte och klistrade, och gång på gång, ständigt utmanade konventioner.
ALLA konventioner... gällande allt från konst, vem som "får" vara konstnär och varför, vad som "är" konst, om hur en kvinna bör uppträda, om hur en 41 årig kvinna bör uppträda.
Min chock lade sig och jag älskade det.

Jag behövde slutligen dagliga doser av suzi blu, jag ville måla, rita, kladda...för att det är ROLIGT!
Något som jag hade glömt hur det var!
Att bara rita och måla för att det är kul, och inte nödvändigtvis för ett resultat som helst ska imponera på andra människor.

Så.
Suzi uppmanade hennes tittare att göra en artjournal.
reglerna var enkla:

• Du införskaffar en olinjerad bok.
• Du målar/ritar/klipper/klistrar/syr i den.  Kanske allt på en gång.
• Blir resultatet inte så som du hade sett det inne i ditt huvud? Det Gör Inget!

Jag skaffade en bok med olinjerade blad ( jag hade redan många från början, jag älskar böcker som bara väntar på en... men iom att jag var så kreativt uptight så blev de ståendes tomma på hyllorna.)
Och det var jättesvårt för mig i början, att inte göra så som jag alltid gör: nogrant uträknade skisser i blyerts osv.
och att använda mig av olika medier.. nästan otänkbart!

Nu, någon vecka senare, så känns det som att det börjar lossna.
Och jag tänker sätta upp bilder här i bloggen, dels för att jag själv tycker att det är lite läskigt, och dels för att någon, någonstans som råkar se det jag gör, kanske själv blir inspirerad.